Vilka reaktioner det blev! Det här kommer så nära och berör. Men det mest intressanta med artikeln i Göteborgs-Posten är inte vår historia. Det är journalistens.
Hur hon beskriver att hon först reagerar med en känsla av att det här känns obehagligt. Att en familj skulle prata om värderingar, spelregler och hur man vill ha det tillsammans. Att sätta ord på något som många tänker ska “bara fungera”. Och jag förstår den känslan. För det utmanar bilden av hur en familj fungerar. Men det som händer sen är det intressanta. Hon går hem. Och testar.
Inte allt. Men hon börjar prata med sina barn om hur de vill ha det hemma. Och där händer något. För det är inte att man är perfekt som är viktiga. Utan att vi sätter ord på det vi annars bara hoppas ska fungera. Utan att fråga sig, Den kultur vi har – är det den vi vill ha? Och om inte, vad gör vi?
Det var precis så det började för oss. Inte i en metod. Utan i behovet av att få vardagen att fungera bättre. 15 år senare vet vi vad det har gjort: mindre tjat, färre konflikter, mer förståelse, samarbete, trygghet och harmoni. Men i sammanhanget är det inte vår familjs värderingar som betyder något, det är det demokratiska samarbetet att ta fram dem, och leva dem.